Pontus morfar har somnat  in.. Barnens gammelmorfar..
Efter att ha legat på sjukhuset i en vecka och väntat på att avsluta sin färd på livet, följde han igår med änglarna upp till himmlen...
Det var väntat att han skulle somna in då han åkte in till sjukhuset förra veckan för hjärnblödningen var så stor att man inget kunde göra, ändå när någon sedan går bort blir det alltid en chock.
Han låg ändå där i en vecka precis och vi visste vad som skulle hända men ändå 
känns det  konstigt, nära familj får en chock iallafall för att man  kan aldrig  känna i förväg hur det känns att mista någon, och när man sedan mist någon då börjar man förstå att man aldrig får se denna person mer..
Och då brister hjärtat.
Mina tankar går åt Pia som mist sin far, jag kan inte veta hur det känns att mista sin pappa men jag vet att jag älskar min och mitt hjärta skulle brista!
Mina tankar går även åt hans fru Anita. Som nu mist sin livskamrat, sin älskade Man som hon har 5 barn med.
Som hon har levt med i så många år! Nu blir hon ensam.. Hon har sina barn men det ersätter ju inte Kalles plats!
Det kan aldrg någon göra..
Älskade Kalle!.

Igår fick det mig att tänka  på den dagen min morfar somnade in.
Min morfar blev 58 år gammal..
Och jag stod honom nära. 
Det fick mig också att tänka på min mormor.
Den siste som står mig nära och har gjort det mest under min uppväxt, barndom,
(förutom mina föräldrar)
När jag var liten så var det alltid min mormor som var favoriten. Och nu är hon sjuk har vi inte samma relation.
Men det får mig inte att glömma dem gamla minnena, då jag alltid ville vara hos henne!
När jag sov där på sommrarna. När det var till henne jag ville rymma när mamma var dum :)
Vi brevväxlade också :).
Får besöka mormor lite oftare, man vet aldrig när den sista dagen är inne för henne.

Får avsluta här med min sista bild på Kalle med familjen!

Vila i frid Kalle.