Mina tankar om förlossningen..

Låg och tänkte på det igår kväll..
Det var den 25 oktober.. Exakt en månad kvar till bf om man kollar datumarna. .. Bf 25 November.
4 veckor.
Jag kan få 2 veckor tidigare från v 38 och jag kan också gå över tiden,.
OM det skulle ske i v 38 så är det BARA 2 veckor kvar.. *Får en klump i halsen av tanken*
.. Dem sa att det vanligaste är att barn nr 2 kommer tidigare än första. Och förlossningen går snabbare..
DÅ blir jag nervös, riktigt nervös!. Jag vet om att jag är gravid men jag går inte och tänker så mycket på hur långt gånget jag är för det är så ofattbart att man har ännu ett liv i magen!..
När jag fick upp Hampus på mitt bröst blev det som en chock, inte kunde man förstå att det verkligen fanns ett barn i min mage!.  Att det var den lilla killen jag hade känt sparkar ifrån, sett på ultraljudsbilderna! Hört hjärtljuden ifrån!.
Och även om jag gått igenom det innan så känns det lika ofattbart denna gång att om ca 4 veckor kommer jag få JÄTTE ONT, skrika, kanske vilja dö av smärta, och ut kommer ytterliggare en bebis!. En tjej denna gång! En tjej, jag vet inte men det gör det lite till att det blir speciellt. Att det blir skillnad på förlossningarna. Mentalt. Det blir HON HON HON.. Inte han som jag var van vid att säga annars. Och sen funkade inte ammingen på Hampus alls!. Denna gång ska jag inte alls amma så det känns också annorlunda! Med Hampus hade jag så fruktansvärt ont när jag ammade och tyckte det var värre än förlossningen, mådde inte alls bra pågrund av det och det slipper jag denna gång.. Det känns skönt!.


Jag är inte rädd för  förlossningen, ser det inte som något hemskt  ÄVEN om jag sa efter jag fick ut Hampus att aldrig mer! Det räckte med ett barn!. Jag minns jag berättade smärtan som om någon tar en kniv och skar en från blygbenet till svanskotan..  Och jag minns hur jag skrek när axlarna skulle ut, jag minns tydligt jag sa aldrig mer!. ALDRIG!:  Jag "tror" jag minns smärtan, fast ändå inte.. Jag ska ju gå igenom det en gång till... Hur dum är jag`? *HAHA*

Visst gjorde det ont, men jag tycker själv att själva öppningskedet , värkarna som jag hade hemma var en inte så svårt!. När dem börjar starta denna gång ser jag dem inte som något hemskt- utan att det snart är dags att se vår lilla flicka!.
Att spänningen ökar :)
Jag hade ont  med värkar men jag var snäll, pratglad och kontaktbar mot alla :). 
Nu gick det ju väldigt fort och jag var fullt öppen när jag kom in, kände inte att jag hade behövt smärtlindring men det som jag ansåg vara hemskt var sjäva axlarna som skulle ut.
Nu peppar  jag mig själv faktiskt!. Barnmorskan sa att Hampus huvud var litet, och han vägde 3840 g och var 50 cm kort. Det är ganska mycket vikt för en liten kort kropp så jag har börjat intala mig själv att det är inte konstigt jag sprack, eller skrek som en galning när axlarna skulle ut!. Kommer ett litet huvud ut och sen ett par breda axlar är det klart att man får trycka på mer, det blir mer att öppna sig och mer smärta.!. Och att det borde göra ondare!.

Även om det kanske inte är så så TYST läsare :)- det är ett sätt för mig att inte vara lika nervös för smärtan denna gång.. Jag räknar med att hon ska vara normal stor och normal vikt och att hela kroppen ska vara lika stor :). Jag har för mig när man ser på förlossningskliniker att när huvudet är ute så är det bara lite till kvar så följer kroppen med, inte som för mig krysta ut huvudet, sen tvärstopp vid axlarna. Minns bm sa att krysta en gång till så är han ute för Huvudet är ute!. VA sa jag, ta han med sugklocka då. Krystade och skrek som en tok rakt ut i det blå!. :). Men jag minns bara att jag skrek en gång och sen var han ute!. Och då glömmer man hur ont man hade, iallafall stunden han läggs på bröstet! Det är verkligen det bästa som finns!.  Man känner sig så stolt över det lilla knyte man krystat ut :).


Det som jag blir nervös på är hur det kommer att starta.  Och när, datum..  Om jag kommer känna när det är dags eller förvärkar som luras. Men folk säger att jag kommer känna igen det när dem riktiga värkarna kommer!. Så jag får hoppas på att det är så!. :). Hampus förlossning tog 3,5 timme och den tiden gick verkligen jätte fort. Jag skulle vilja ha en likadan förlossning men vet också att det kan bli tusen gånger värre. Det svåra är bara att intalla sig själv att det kan bli jätte jobbigt också- men det är svårt att intala sig något som man inte har varit med om innan!
Innan jag fick Hampus hade jag tjatat till mig själv att jag tog förlossningen som den kom! Fanns ändå inget jag kan göra åt hur den kommer att bli!. och att det var bara en sak man SKA ta sig igenom!. Ut ska barnen ju så att man får tänka i dem bannorna!. För varje värk som kommer är man ett steg närmare sitt barn!.
Och kan alla andra föda barn så varför ska inte jag klara det?.  :)

Det var bara lite om mina tankar som jag behövde få ut ur mig :)!.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Familjen Andersson

Vi heter inte längre familjen johansson, utan familjen Andersson men vi stannar gärna kvar på denna bloggen ändå ;) . Välkommen hit! :).

RSS 2.0