Det händer ganska ofta som jag tänker på döden.. Jag vill så innerligt tro på att vi alla möts igen. Som att det finns en existens uppe i himmelen och dit kommer man och möter alla igen. Jag tror inte på Gud eller något sådant. Inte heller på änglar eller djävulen. Bara att vi möts igen på en bra plats där man inte längre lider. Allt är frid. Efter man dött tycker jag det är ganska brutalt att man bara är död. Att allting är totalt slut. Det skrämmer mig. Därför vill jag hellre tänka att våra själar finns i himmelen men våra kroppar försvinner för gott. Ibland när jag lyssnar på min mormors favorit låt kan jag säga några korta ord- ifall hon skulle höra mig. Ibland när jag är ledsen funderar jag på att åka till kyrkogården och snacka och be om hjälp, samtidigt känns det fånigt.. Väldigt fånigt.. Jag har också tänkt på en annan sak, Med kärleken till sina barn! Är det möjligtvis så idag att man ger mer kärlek till sina barn idag än man gjorde förr? Att man beskriver , säger allt oftare att man älskar dem. Att barnen är ens liv?! Att man kramar och pussar mycket mer idag än bad man gjorde förr? Tex när jag var liten. Är det så att vi alltmer är rädda om det vi älskar för att vi är mer medvetna om att livet snabbt kan vända? Är det mer så idag att man visar känslor tydligare? Att jag skriver detta är mer för att jag inte själv är uppvuxen med massa pussar och kramar och tänkte att det kanske är en sak som ändras med tiden i vår generation eller har det att göra med hur vi är som personer? Vad tror ni? :) Jag älskar mina barn över allt annat och ett liv utan dem finns inte för mig <3 För mig är dem alltid mina älsklingar oh kommer krama dem även när dem är vuxna! Kärleken är viktig, men ännu viktigare är att visa den.!